TANKAR OCH SÅNT
i början när jag började rida honom...
Älskling, älskling, vart ska jag börja?
Allt började för 3½ år sen, då jag letade en medryttarhäst, hittade dig där det stog att du var skadad och bara skulle skrittas.. Tråkigt tyckte jag men var så desperat så åkte och testade dig..
Var inte sådär jätte förtjust i dig men ja tog dig endå, elin åkte till åre och du var min häst i ett halvår, vi skrittade mestadels, i slutet började vi trava några gånger i veckan, litade inte riktigt på dig och hade inte tyckt mer tycke för dig än vad jag hade gjort första gången...Men tiden gick och elin kom hem igen och jag fortsatte rida dig 2 gånger i veckan och när elin for bort...Jag vet inte riktigt när jag fick upp ögonen för dig, men det fick jag iaf. Jag älskade att åka till dig, red jämt barbacka och behövde inte äns hålla i tyglarna, du gick bara framåt och lunkade på du.
Sen bytte vi stall och jag började känna linn den sommaren, vi red jämt till ån och badade med er, och det älskade du du stog bara där och plaskade med hovarna, men sen tyckte du det var så jobbigt när linn tvingade med oss på längre turer som till travslingan och det ;-)
Sen va det förra våren när jag mådde så himla dåligt och hade en otroligt ångest och var deprimerad, du var nog den som fick mig på fötter igen....
Red jämt in i skogen, bort från allt.. bara du och jag och jag grät så mycket och du stannade och nosade med din mule på min fot och du vågade knappt andas eller gå framåt, som om jag skulle ramla av eller gå sönder...
Du förstod nog så mycket mer än vad jag trodde, du visste att något var fel..
Sen var det nu i vinter då du var så hiimla pigg, du hade så mkt spring i benen och var som 10 år igen!
Det var så roligt att se, men elin kände ibland att det var något konstigt med dina bakben, dock inget som jag kände. Sen kom det en dag då jag kände det med, och jag visste att det var något stort för sådär illa har du nog aldrig gått med mig iaf..
Vi gick till vetrinären med dig och elin sprang där med dig och vetrinären kände och klämde, och jag satt bara där på stolen och var så stolt över att ha fått haft dig och så stolt att du verkligen var världens snällaste häst, du behövde ingen bedövning eller någonting, du lät vetrinärerna göra allt med dig.
Men det var ju inge bra iaf, spratt hade du i bakbenen vi fick med dig hem igen med medicin som du skulle äta i 2 veckor och boxvila...
Jag tog verkligen vara på dom 2 veckorna, jag red dig i skritt, för det sa vetrinären var okej, men var så rädd att du skulle gå sönder eller bara ramla ihop...
Ibland åkte jag bara dit för att pussa på dig eller se dig kolla på mig sådär som du brukar göra när jag kommer mot dig i hagen.
Sen kom den där dagen då vi hade återbesök, och medicinen hade inte funkat på dig...
Jag tror inte jag fattade det först, det kändes så långt borta att du skulle försvinna, du som har varit så pigg hela året...
Men sen kom det, jag och elin bara stog där på varsin sida och kramade dig sen gick vi hem i tystnad med tårarna rinnande ner för kinderna, varför just du?....
Dom sista dagarna var jag hos dig varje dag, ryktade, tog massa kort och pussade på dig.
Sen kom den dagen när du skulle tas ner, jag och elin var där från 12, fast vetrinären skulle komma 4a
Vi mockade, gav dig massaaa hö som du smaskade på, satt i din box och bara lyssnade på när du andades....
Sen kom vetrinären en halv timme försenad, jag stog där på höger sida om ditt huvud och pussade på dig minst 1000 gånger och sa hur mkt jag älskade dig, sen kom ingela och sa åt oss att lämna grimskaftet.
Sen gick ja ur boxen och kliade dig i pannan sen sprang jag ur stallet, och du bara stog kvar där och såg på som du jämt gjorde. Det var sista gången, någon kvar senare var du i himmelen.
Och nu har det gått över 3 månader sen du avlivades, och du ska veta att jag tänker på dig varje dag och du lever alltid vidare i mitt hjärta. Du var världens bästa häst och kommer aldrig hitta en sån häst som dig igen, du var verkligen speciell med hjärtat på rätta stället, du gjorde aldrig något ont eller försökte med några hyss.
Nu lever du bara vidare i mitt hjärta och alla bilder jag har på dig i rummet..
Kommentarer
Trackback
