När jag var ute och sprang och det kom upp en låt på mp3n som jag jämt lyssnade på förra året vid den här tiden..Kom och tänka på fan vad tiden har gått fort egentligen, tänk för precis ett år var jag nere i världens djupaste hål, och det fortfarande inte om jag har kommit upp ur den, men.. jo det har jag nog.
Även fast jag har glömt det, så sitter det endå alltid och gnager i bakhuvudet, och det kommer nog aldrig försvinna, tyvär...
Undra hur det hade varit om det aldrig hade hänt? Eller om det fortfarande var som då?
Hur hade allting sett ut då? Hade jag mått bättre, sämre?
Ärren sitter nog i hela livet, vare sig man vill eller inte, förstörd för livet.

Men efter allt som sagts så börjar jag endå fundera,
Jag har för mycket inombords, som sitter fast som en klump där jag orkar inte äns försoka, nu, inte då och inte i framtiden heller.




Too late, im sure and lonely
Another night, another dream wasted on you
Just be here now against me
You know the words, so sing along for me baby
For heavens sake I know you're sorry
but you won't stop crying
This anniversary may never be the same
Inside I hope you know im dying, with my heart beside me
in shattered pieces that may never be replaced
and if I died right now, you'd never be the same

I thought with a month of apart, together would find us an opening
and moonlight would provide the spark
and that i would stumble across the key, or break down the door to your heart
Forever could see us not you and me
and you'd help me out of the dark
and id give my heart as an offering