jag är helt ensam, jag har ingen, absolut ingen
jag har ingen att ringa när ja har något roligt att berätta
när jag är ledsen, när jag vill hitta på något.

men.. de är endå på något sett mitt egna fel, något jag har valt.
Jag har haft så jävla många vänner eller "vänner" sånna som är egentligen ute efter nå helt annat
som att sticka en i ryggen, snacka skit bakom ens rygg eller vara en riktig bitch.
jag är ingen som gör en big deal av det endå, jag låter allt bara glida ur sanden, svarar inte när dom smsar eller ringer.. försvinner bara liksom.

jag är faktiskt ensam istället för att ha en hel drös med falska idioter vid mig.

men endå..
jag saknar att ha en bästa kompis, eller en kompis överhuvudtaget, som man gör allt med
vare sig man bara är eller går på festar..


jag saknar dessa tider.. inga bekymmer, ingen oro för framtiden, tiden bara
swischa förbi, om det endå kunde vara så förevigt?